Fakta om järnsand

mini-jarnsand_narbild

Järnsand utvinns som en biprodukt från smältverkets kopparframställning, där basen är råvaror från gruvor och olika återvinningsmaterial, t ex elektronikskrot.

 

Järnsand, eller granulering som materialet kallas i regionen, innehåller vanligt förekommande mineraler som förenats till en kemiskt stabil glasartad förening. Huvudbeståndsdelarna är järn och kisel, järnet kommer från gruvråvarorna och kiseln från den sand som används som slaggbildare. I järnsanden finns även små mängder koppar (0.5%) och zink (1.3%). Innehållet av övriga grundämnen, främst metaller, är generellt sett under 0.1%.

 

Järnsanden kontrolleras genom analys av en mängd parametrar i både månads- och årsprov.

Zink 1,2-1,5 % Kobolt 0,02 %
Koppar 0,3-0,5 % Antimon 0,01 %
Svavel 0,6-0,7 % Nickel 0,015 %
Kalium 0,5 % Arsenik <0,005 %
Natrium 0,5 % Klor 0,01 %
Titan 0,2 % Beryllium 0,001 %
Krom* 0,21 % Kadmium <0,001 %
Mangan 0,25 % Silver 8 g/t
Bly 0,03 % Guld 0,1 g/t
Tenn 0,03 % Kvicksilver <0,0001 %

*Ingen sexvärd krom.

Undersökningar om järnsand

Under många år har både Boliden och oberoende aktörer utfört undersökningar om eventuella miljöeffekter av järnsandsanvändningen. Undersökningarna visar att järnsanden är kemiskt stabil och att inga negativa miljöeffekter kan påvisas där järnsand används.

 

Boliden har exempelvis, sedan drygt 10 år, undersökt grundvattenkvaliteten i anslutning till en gång- och cykelväg byggd med järnsand. Ingen påverkan på grundvattnet har observerats. Järnsanden har också testats med standardiserade lakmetoder som visar på mycket begränsad utlakning. Om järnsanden utsätts för starka syror (t ex svavelsyra) eller baser (t ex lut) ökar dock utlakningen. Järnsand har ingen känd negativ miljö- eller hälsopåverkan om den används korrekt, men precis som för annat konstruktionsmaterial kan viss utlakning ske om användning sker på felaktigt sätt.  Som vägledning för korrekt användning har Boliden Rönnskär tagit fram en användaranvisning.

 

Lakningsförsök

Laktester används för att ta reda på hur mycket av metallinnehållet som lakas ur ett visst material under en viss tid. Laktester görs på avfall som ska läggas på deponi, men även på material som ska användas vid t ex vägbyggen, runt husgrunder eller som täckskikt på avfallsdeponier. Laktesterna görs i laboratorieskala för att efterlikna den utlakning som kan förväntas ”i verkligheten” och som grund för utsläppsberäkningar i miljökonsekvensbeskrivningar (MKB). Vanliga laktest är 2-stegs laktest, kolonntest och tillgänglighetstest.

 

Lakförsök har gjorts i laboratorieskala, s.k. tillgänglighetstest enligt NT ENVIR 003, för att bedöma den möjliga utlakningen under flera hundra år. Lakförsöken görs på månads- och årsprov. Resultaten visar att järnsanden maximalt kan laka ca 2% av kopparinnehållet eller ca 60 mg/kg. Motsvarande siffra för zink är 80 mg/kg eller 0.6%. I denna testmetod stimuleras utlakningen genom att materialet mals ned till <125 µm och lakvätskan surgörs till pH=4.